En sjuklings sjuka tankar

Jag känner mig så löjlig när jag ligger här i sängen och snörvlar och hostar. Trots att jag känner att jag börjar bli sjuk PÅ RIKTIGT (är nästan aldrig riktigt sjuk)  så kan jag inte sluta vara lite avundsjuk på dom som är kära. På dom som har någon som de gör allt för, och som gör allt tillbaka. Det känns verkligen löjligt att vara avundsjuk på kärlek, på någon annans lycka. Men jag kan bara inte släppa tanken på att folk har hittat personer som passar så bra för dom, och så får jag sitta här helt ensam och sjuk :(
Jag har bara träffat (träffat som "dejtat") en kille som jag inte har... stört mig på. Alla andra killar jag har träffat har jag tröttnat på för de är för tråkiga, hör av sig för ofta, hör av sig för lite, skrattar irriterande osv.
Ni kan kanske då förstå att jag känner en gnutta hopplöshet.
Jag blir ju som jag skrivit innan inte KÄR, men jag blir väldigt lätt förälskad, jag har sen jag började universitetet redan haft två "Förälskelser", varav en inte riktigt har gått över ännu. Jag tror att dessa förälskelser bara är ett slags tidsfördriv, någon att titta på, snacka om, men jag skulle aldrig "make a move". mesta dels för att jag har för dåligt självförtroende, jag känner typ att det inte är värt de, det är inte värt att göra bort sig typ.

Shit vad jag känner att detta inlägget blev lite flummigt och rörigt. Får skylla på sjukligheten!