742

Efter lite påtryck från min vän Eve, så tog jag mod till mig för att lägga upp en "riktig" text jag skrivit. Denna skrev jag för 742 dagar sen...


Min livslust minskar för varje steg som skrapar mot den blöta asfalten.
Blöt asfalt som blandas med tårar och tonårsångest.
Tonårsångest som blandas med narkos yrsel och hasch dimma.
En yrsel som får mig att glömma allt,
En dimma som får mig att tro att jag behövs. 
Känslan av att vara behövd sprider sig genom min frusna själ och lämnar ett avtryck 
Ett avtryck som de du gjort i mitt hjärta, som de ärr som har lämnats på min kropp.
Som alltid kommer att få mig att tänka på dimma, yrsel, tonårsångest och en känsla av insikt att man inte behövs.