När ångesten kommer som en tsunami och slår undan fötterna på en så är det inte så mycket man kan göra. Man kan bara sitta där med hjärtat dunkande i 370 och trycker på bröstet ökar i takt med att svetten på pannan bryter ut. Jag gör ett försök i att sätt Red Hot Chili Peppers på högsta volym och städa i takt med hjärtat. Men när jag nu sitter här i sängen så är ångesten fortfarande lika påträngande.
Det är tar så mycket på krafterna att inte ta till de metoder som jag hade gjort för 2-3 år sen, så nu vet jag inte vad jag ska göra. Försöker hålla tillbaka tårarna medan tankarna snurrar i huvudet på mig.Att man fortfarande kan vara så, hopplöst kär... efter snart 2 år. Jag blev så överraskad när bilden av honom poppade upp på facebook att det var som ett slag i ansiktet.
Blööööö!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar